Måste ju ge lite reklam för Underbravidunders festival som kör i sommar.

1/7-3/7 2011

http://www.underbravidunder.se/

Sista dagen på festivalen och det är dags att avrunda. Vi snackar med några av festivalbesökarna på den blötaste Roskildefestivalen genom tiderna. Vad har varit bäst och vad har varit sämst?

Hur har festivalen varit?
Barry: Otroligt! Jag älskar de skandinaviska tjejerna. Otroligt vackra!
Gary: Bra! Jag fick tag i ett Machine Head plektrum.

Vilket band var bäst?
Barry: Tiësto, basen var otrolig och skakade hela kroppen. Jag dansade som en galning. LCD sound systems var coolt också.
Gary: Utan tvekan Machine Head. De är bara så otroligt bra live!

Vilket band var sämst?
Barry: Strung out var usla.
Gary: Red Hot Chilli Peppers var sämst musikaliskt.

Hur har ni klarat regnet?
Barry: Vi köade för ett tält för vi hade inget eget. Men det är swimmingpool på campingen. Eller jaccuzi för det är nog varmt nu.
Gary: Flickorna från skandinavien, åh jag önskar att jag vore skandinavisk. Så vackra!

Hur har har festivalen varit?
John: Jag har mest jobbat med att laga mat. Steka kött och göra äppelpaj. Det har varit ok.

Vilket band var bäst?
John: Nephew var riktigt bra och jag fick se början av Volbeat som också var mycket bra.

Vilket band var sämst?
John: Definitivt Red Hot Chilli Peppers.

Hur har du klarat regnet?
John: Jag har inte bott på festivalområdet utan har åkt hem eftersom jag bor i närheten.

Hur har har festivalen varit?
Jenny: Det har varit helt OK. Tråkigt med vädret.

Vilket band var bäst?
Jenny: The Ark var jättebra. Jag åkte hem i torsdags då jag inte orkade med regnet, allt var blött och jag kom tillbaka idag så jag har inget dåligt band att nämna.
Erik: Machine Head var fantastiskt.

Vilket band var sämst?
Erik: Red Hot Chili Peppers gick inte in för det. Riktigt tråkigt, jag blev besviken. Och så missade jag Cult of Luna som var samtidigt.

Hur har ni klarat regnet?
Jenny: Någon slängde iväg vårt tält, det har regnat in och allt, alla torra extrakläder blev blöta.
Erik: Några danskar vandaliserade vårt tält till på köpet. De trodde vi hade kissat ner deras tält så de gav igen och kissade ner vårat tält och förstörde det.

Efter att Queens Of The Stoneage radade upp sina hits träffade jag några trevliga människor i Leran.

Vad har varit bäst på festivalen hittils?
Henrik: Roky Erikson, utan tvekan. Svårt att beskriva i ord hur bra det var. The Killers, den konserten var grymt bra!
Tilde: Leran som alla hoppar och halkar omkring i. Musikaliskt var det The Sounds.

Vad var bäst från Queens Of The Stoneage?
Kalle: "No One Knows" var bäst. Eller allt som Josh McBain gjorde på scen är jag lyrisk över.

Hur har ni klarat regnet?
Tilde: Regnet är inte så farligt. Vi har haft kul ändå, även om folk blir lite mer öppna när regnjackorna försvinner. Mitt tält är precis brevid en gigantisk pöl. Jag har säkrat tältet med spånflis, i tältet alltså.

Jag behövde inte gå långt innan jag hittade två äldre herrar som stod och pratade vid en stol och festivalflagga.

Vad tyckte ni om Queens Of The Stoneage?
Erik: Jag är inte särskilt imponerad. Det var okej, men inte mer. Bra scenshow.
Jon: Det största på länge. Folk hoppade, skvätte lera och alla var glada. Sista låten gillade jag mest.

Hur många gånger har ni besökt Roskildefestivalen?
Erik: Jag har varit här i 34 år nu. Det är som min mor eller mina barn, en del i själen. Jag kommer att gå hit tills jag dör.

Då blir det speciellt nästa år med 35års jubileum?
Jon: Erik omnämndes i tidningen redan när han gick sitt 25:e år. Jag har inte lika många år här.

Vad har varit bäst under åren?
Jon: Marley & The Wailers var speciellt! Vilket år var det?
Erik: Minns inte, Phil Collins och Eric Clapton på samma scen däremot! Det var speciellt!
Jon: Vi såg Machine Head här för några år sedan. Inblick i en helt ny värld! Vi ses imorgon på Machine Head!

Hayseed Dixie är ett coverband som tolkar låtarna på sitt alldeles egna sätt. Bluegrass- och rockinfluenser, "Grassrock" som de kallar det, har varit genomgående under bandets sju år tillsammans. De började som ett tributeband till AC/DC och har sedan dess breddat till andra artister.

Upplevelsen att se dem på scen är verkligen speciellt eftersom amerikanerna ser ut som hillbillys. Mina tankar dras direkt till filmen "Deliverance" som innehåller både banjos och gitarrer - precis som Hayseed Dixie. Det är tack och lov det enda likhetstecknet med filmen. Hayseed Dixie förmedlar bara glädje från Odeons scen.

Låtar som "Walk This Way" (Aerosmith), "Ace of spades" (Mötorhead), "I don't feel like dancing" (Scissor Sisters) och Green Days "Holiday" varvas med mycket humoristiskt mellansnack.

Sångaren Jack Grace frågar publiken: "How many of you men have a women?" Spridd applåd och några ja-svar från publiken. "How many of you think they have gotten bigger since you met them? When you marry them, take a good look at them going down the aisle, 'cause that is as good they are ever gonna look."

Han fortsatter: "How many women think the same? Oh, so there's about 20 women here who knows how to cook? Well girls - get bigger, I love it" (Och han lägger till en lång beskrivning om hur han vill att kvinnan ska vara.) "Just don't let it get out of control".

Och avslutningen på denna fest blir som mina tankar var om musikstilen. De avslutar med banjolåten från just filmen "Deliverence". Klockrent!

Filmen handlar om några vänner som ska åka längs en flod innan en kraftverksdamm byggs och lägger hela landskapet under vatten. "Den sista färden" som den heter på svenska börjar med att en av vännerna spelar banjo tillsammans en pojke som är mongoloid. Den låten de spelar färgar hela den i annars mycket obehagliga och grymma filmen. Har du inte sett den? Se filmen!

Sedan 1992 har Robert Flynn, sång och gitarr, och Adam Duce, backupsång och bas, gett oss magnifika tunga låtar. Phil Demmel på gitarr kom in i bandet 2003 och Dave McClain på trummor 1995. Tillsammas har de turnerat världen runt otaliga gånger.

Jag har haft möjligheten att se dem fyra gånger och jag kan bara inte tröttna på Machine Head! De är ett band som på scen ger otroligt mycket av sig själva. Jag har inte träffat på någat annat band som är så ödmjuka men ändå så brutalt hårda. Daves smattrande trummor ger mig gåshud. Kombinera det med Rob's otroliga röst och gitarrerna så blir det nästan oslagbart. Publiken tog emot bandet med jubel och applåder rakt igenom. Rob skålar otaliga gånger och snackar med publiken. Inte bara vanligt kallprat. Det kommer från hjärtat och man ser hur bandet tar till sig publikens kärlek.

De uttrycker sin avsky mot meningslöst våld genom 6½ minuter korta "Aestetics of Hate". De dedikerar den, precis som på Rock am Ring, till Dimebag Darrell som sköts ihjäl på en bar i Ohio 2004 under en spelning med bandet Damageplan. Där förbannade de alla idioter som förstör världen.

Efter låten kollar Rob ut över publikhavet och förklarar att de ingen annanstans under deras fem veckors turnérande har de sett något som motsvarar publiken på Roskilde. Han syftar på alla festivalflaggor som han formligen älskar. Hardcorefansen vrålar ut det klassiska "Machine-fucking-Head" som svar. Rob skrattar när ena sidan av publiken inte synkar med den andra. Han kallar ena sidan "slow side" och andra "fast side" för att sedan upprepande gånger skåla och kasta ut sina drinkar till publiken.

Bandet dedikerar "Halo" från nya plattan "The Blackening" till Gojira som spelar senare på kvällen. Trots att den klockar in på 9:04 känns den märkligt nog inte lång i Arenatältet. Toppen av konserten för mig är "Descend the shades of night", en lugn låt som varvas med ös, med ett intro som bara kan älskas. Rob förklarar att låten kom fram efter depressioner och självmordstankar. Han säger att alla som någonsin haft det eller har kan relatera till låten. Det viktigaste i budskapet är att man inte går under utan lär sig leva med svårigheterna. Även "Davidian" från första plattan "Burn my eyes" hör till hojdpunkterna på konserten. Brutalt smattrande trummor gör att jag går ifrån ännu ett Machine Head-skådespel helt nöjd.

Beastie Boys borde stannat på en skiva. Live ger det mig ingenting. Speciellt i samband med videoskärmsproblem, ljudproblem (ja ljudet återigen, fast har försvann det helt under en låt). De glänser aldrig riktigt som de borde utan känns mest jönsiga och osynkade. Nej, jag blev helt klart besviken då jag gillar Beastie Boys sedan manga år tillbaka. Inte ens i "Intergalactic" lyckas de, deras största hit. Bättre var det i avslutande Sabotage, men inte tillräckligt bra for att jag ska ens bli lite nöjd.

Sist jag såg My Chemical Romance var i Tyskland för drygt en månad sen. Rock am Ring fick sig ett skådespel i form av frontmannen Gerard. Även på Arena - en av de större scenerna på Roskilde - ges en show. Det blir nästan ett militäriskt väckelsemote över det hela. Gerard håller i taktpinnen och styr publiken precis som han vill. När han säger hoppa så hoppar alla, säger han klappa så klappar alla. Det är verkligen fantastiskt.

Jag har aldrig förstått negativiteten gentemot MCR, i mitt tycke gör de bra låtar och är underhållande live. Det gör mig nöjd, helt klart. Men jag antar att det inte är tillräckligt mkt rock att rosa MCR?

Förvånansvärt många grabbar och för den delen äldre står i tältet och tittar. Sex minuter sena går bandet in ackompanjerat med ett maffigt Star War- liknande orkesterintro. Innan ens de börjar spela första låten uppmanar de publiken att hoppa, eller att "Get off the ground!". Första låten imponerar inte alls men följs upp av en bättre "I'm Not OK (I Promise)". Det blir allsång och ljudliga applåder.

Efteråt frågar han publiken:
-  Do you want to dance?
- Yeeeeah!!!! vrålar publiken.
- Well here you've got something to shake your asses to!

"The Sharpest Lives" dras igång till ett jubel och folk dansar faktiskt en stund. VJag vet inte om det är en låt jag personligen skulle föedra att dansa till då texten inte är direkt upplyftande. Eftersom schemat är späckat måste jag rusa när låten är slut. Trist, men på vägen ut får jag se och höra  pampiga "Black Parade" och lite lugnare "Yesterday".

My Chemical Romance hade inte det bästa ljudet från start, men mot slutet blev det klockrent. Jag kommer definititvt att se dem en gång till om jag får chansen. De är faktiskt bra.

(Nu blir jag slaktad av alla rockers.)

Applåderna han får innan han ens kommer in på scen är enorma. För mig räcker det dock med en liten stund Roky. Jag blir nöjd så. Han är precis så som jag hört att han ska vara och åstadkommer inte mycket mer än tack samt sin sång. Inåtvand och blyg på scenen. Men han levererar precis det som han är känd för. Fartig rock! Ljudet är som regnet, det är märkligt som alltid på detta års Roskilde.

Roky började karriären i "13th Floor Elevators" 1965. Erickson blev gripen 1969 för innehav av mariujana, vilket skulle resultera i tio års fängelsestraff. Roky hävdade att han var mentalt sjuk, ett stort misstag då han hamnade på ett fängelse för metalsjuka brottslingar. Han behandlades med elchocker och medecinering. 2001 blev han dessutom överförmyndad av sin yngre bror, vilket fick honom på fötter igen med hjälp och rätt medecinering. Jag är mycket imponerad av att karln tagit sig genom allt detta och kommit ut i livet igen. I september 2005 spelade han sin första konsert på över 20år. Inte konstigt att karln är lite skygg, men det syns åtminstone... Han trivs med att framföra sin musik!

Det krävs mer än en förkylning för att Anders Fridén ska ställa in spelningen på Orange - scenen han velat spela på sedan han själv halkade runt i leran som besökare.

- Egentligen borde vi ställa in, men vi vill inte göra publiken besviken, säger Daniel Svensson.

Mestrock alla två utsända på Roskildefestivalen har skilda uppfattningar om spelningen.

Erik: Ljudet var sådär och In Flames levererar det man kan förvänta sig. Anders gör misstaget att snacka svenska, men när han övergår till englska tycker jag att responsen från publiken blev bättre. Det kan ju faktiskt vara så att danskarna har lika svårt att hänga med i Anders rappa göteborska som jag har? Jag är dock nöjd, för de flesta banden hittills har snackat danska och då har inte jag fattat ett smack. Mer har jag inte att säga om In Flames. Under omständigheterna var det en hyfsad konsert.

Amy: In Flames är rent otroligt skickliga på att få med sig publiken med sin trallvänliga metal, Anders självironiskt kaxiga attityd när han pratar till publiken och energin med vilken alla bandmedlemmarna engagerar sig i spelningen. Ljudet var sådär - Roskilde har överlag otur med både ljud och väder det här året - och så fick Anders kämpa med sin röst som på grund av förkylningen inte höll hela vägen. Men jag gillar In Flames. Jag tycker det är otroligt skönt med den avslappnade attityd bandet kör med och jag gillar att Anders vid varje framträdande fått mig att skratta. Och att hela publikhavet verkligen hoppade när Anders sa "hoppa"... Underbart. En konsert att gå leende ifrån. Och så smart att lägga krut på välkända hits. Helt rätt på en festival.

Publiken som välkomnar The Killers uthärdar en hel del. Regnet (ja, så som det vräker ned är det svårt att nonchalera både här på festivalen och i skrivande form) är bara början av utmaningen. Ljudet är en annan. I början av konserten hör man knappt vad Brandon Flowers sjunger. Hans humör är en ytterligare utmaning att uthärda. Karln är visserligen klädd i glättig guldlamé, men det är mer än vad man kan säga om hans humör. Dessutom - vilket fotograferna har lov att haka upp sig på - gömmer han sig fegt under Oranges tak.

Enda gången The Killers tänder till är när de drar igång "Somebody Told Me" och "When You Were Young", men det räcker inte. Med tanke på bandets tidigare recensioner vet jag att de kan bättre. Mycket bättre.