Nu har jag slitit som en galning och importerat en massa massa inlägg från tidigare bloggar och de intervjuer och recensioner jag gjort för Mestrock.se.

Det vore ju en överdrift att plocka in alla nyheter jag skrivit där, då det blir kring en 600 nya inlägg här om allt möjligt i rockvärlden. Lite overkill kanske. Men sisådär en 130 inlägg blev totalen efter importen, en efter en... Nu ska det bara göras en korrekt sortering då Drupal template-filen verkar sortera på när man skapade artikeln, inte datumet som lagts in...

Tre år har gått  från att Volbeat släppte sin första skiva, The Strength/ The Sound/ The Songs,  till att nu släppa den tredje fullängdaren Guitar Gangsters & Cadillac Blood. Det råare soundet från föregångaren Rock The Rebel/ Metal The Devil har till viss del bytts ut till en mer välpolerad och djupare ljudbild som tar sig en grym ton i mäktiga Light A Way. Bandet flörtar lite med Green Day influerade vibbar men har ändå lyckats behålla beståndsdelarna som kännetecknar soundet Volbeat. Ska-rytmiska gitarrtoner färgar den sköna Still Counting som i dagsläget står högst på prispallen för bästa spår. Vad som saknas är att de vågar ta steget fullt ut och göra en riktig rockballad, nosandet på detta resulterar likväl i att låten får ett högre tempoparti. Summan är att de ändå har gjort en ny skiva som växer för varje lyssning och har chansen att bli en riktig klassiker.

Betyg: 7.5/10

En gång i tiden var Staind några få lugnare segment och lite hårdare tag. Sen blev de stora bland annat tack vare balladen Outside. Likförbannat hade ändå den låten mer substans och tryck än vad hela denna skivan presterar. Att lyssna på The Illusion of Progress känns precis som titeln anger, en illusion. Ett ordentligt kliv till en smet av radiovänliga ballader rakt igenom. Spår efter spår ger mest en förundran över om det ens har bytt  låt på cd-skivan. Kom igen nu, hur nöjd kan ett band vara över en sån likformad skiva som inte för en stund lyfter mer än till soffmyset. Ironiskt nog påbörjas skivan med This Is It och avslutas med spåret Nothing Left So Say.

Nonpoint är bandet som spelades flitigt i radion när filmen Miami Vice gick på bio. Bandet stod för remaken av Phil Collins stora hit In The Air Tonight som även återfinns i originalseriens första avsnitt. Utöver detta har Nonpoint inte slagit nämnvärt mycket i Sverige eller Europa för den delen sen debutskivan Separate Yourself 1997 eller med senaste skivan Vengeance (november 2007). MestRock.se ställde några frågor till Robb Rivera, trummis i bandet från andra sidan Atlanten.

Hur kom det sig att ni gjorde en cover på Phil Collins låt In The Air Tonight?
-  Det var ett förslag från en gammal trummtekniker vi hade. Vi tog faktiskt förslaget seriöst och jobbade med den. Låten har blivit en superb sång på våra konserter, säger Robb Rivera.

Ni har varit ett band i över tio år nu. De flesta band byter medlemmar då och då men ni har stått enade. Vad är det ni gör där andra misslyckas?
- Ja, vi har ett uppsatt mål i våra tankar och vad som än händer eller vad vi än går igenom siktar vi på det målet. Vi älskar att vara med i bandet så vi har mentalt förberett oss att fortsätta med vad vi gör, säger Robb.

Vilket är det mest minnesvärda tillfället på turné hittils?
- När vi spelade på Ozzfest. Varje spelning var otrolig, speciellt med ett gäng band som är ens vänner.

I den öppna korrespondesen med era fans på MySpace har ni vid upprepade tillfällen beklagat att ni fortfarande inte har några planerade spelningar i Europa. Hur kommer detta sig?
- Av någon anledning har varje Europaresa som vi har försökt anordna falerat. Plus, det är inget riktigt tryck för att vi ska komma över, säger Robb. Dessa två kombinerat gör det lite svårt att åka över, fortsätter Robb.

Vad vet ni om vårt land och musik från Sverige?
- Jag vet att ni har en fantastisk death-metalscen där. Mitt favorit death-metalband är därifrån, Entombed, påpekar Robb.

Vad vill ni säga till folk i Sverige som inte vet vilka ni är?
- Allt jag kan säga är, besök vår MySpace sida och lyssna, upplyser Robb.

Besök Nonpoint och lyssna på deras MySpace.

Stadion är fylld av förväntansfulla fans, många utspökade till sina idolers ära. KISS har ryktet om att framföra sprakande shower, både visuellt och musikaliskt. Stockholm bjuds inte på det bästa som Paul Stanley säger att bandet ska ge.

Det är haltande större delen av konserten med FÖR MYCKET mellansnack, gitarrutsvävningar och oändliga trumsessioner. Något bättre blir det på slutet med bland annat Rock and roll all nite och Love it loud. Inga fyrverkerier eller konfetti kan dock rädda ett haltande band som tappar farten under och efter varje låt. Uselt KISS.

Australienserna Airbourne kommer aldrig komma ifrån jämförelsen med sina landsmän AC/DC. De har varit igång sedan Airbournegrabbarna gick i blöja. Andra plattan Runnin Wild innehåller samma form av partystänkarrock fast i en lite mer ovårdad kostym. Det sjungs om att supa kantat av mindre lockande texter ur ett feministiskt perspektiv. Ett av de bättre spåren på plattan är faktiskt Cheap Wine and Cheaper Women.

Det är slå-klackarna-i-taket partajmusik som oavsett vad de egentligen sjunger om gör att man vill skåla med öl och göra stan osäker. Helt enkelt en lysande skiva även om de får finna sig i att stå i AC/DC's skugga ett tag till.

Tips: Se Airbourne live i sommar på Sweden Rock Festival.

Utan att överdriva har Sepultura inte funnits annat än som ett namn
bland andra på min musikkarta. Det kan ha att göra med att det är
först på senare år som jag börjat lyssna på den lite hårdare musiken.

Att jag nu ställer mig upp för att hylla deras senaste platta
förklaras troligen med personlig utveckling av smak. Bröderna Cavalera från
originaluppsättningen av Sepultura har gjort en skiva som innehåller
morrande vrål och en trumtortyr som får mig att undra hur många
trumstockar som knäcktes under inspelningen. Gitarrerna kör sköna
slingor och solon. Det är helt enkelt så jävla bra att jag inte kan
annat än att spela den flera gånger varje dag.

Att välja en favorit är nästintill omöjligt, men titelspåret är
finfint och det är en god idé att lyssna in Sanctuary lite extra.
Smattertrummorna är mysiga som fan.

Missa inte att se detta band live i sommar de besöker bland annat
göteborgaren Metaltown och tysken Rock Am Ring.)

Crashdïet är ett band som haft ett stormigt förflutet. Forne sångaren David Hellman, mer känd under aliaset Dave Lepard, tog sitt liv 10 januari 2006. En mörk framtid låg framför bandet, för hur skulle de kunna fortsätta utan sin sångare? Svaret kom ett år senare i form av finska Olli Kusonen, också kallad H. Olliver Twisted. Crashdïet blev åter aktuella och släppte skivan The Unattractive Revolution i september 2007. MestRock.se träffade Peter London och Martin Sweet samt fick även några korta ord med sångaren Olli Kusonen.

Crashdïet har haft en blogg via Aftonbladet med fokus på de vilda fester och livet kring turnén de varit ute på, vilket resulterade i att föräldrar som läste deras bloggar helt enkelt förbjöd sina ungar att gå på spelningarna.
- Tanken var ju att det som skrevs skulle komma från hjärtat helt ocensurerat, vilket fick följden att våra yngre fans inte fick gå för föräldrarna hade läst så mycket hemskt på bloggen. Det var ju jättetråkigt, för det var inte meningen att vi skulle tappa fans. Vi var nog helt enkelt för ärliga, skrev precis som det var och det blev ju ett jävla liv, säger Martin.

Utslängda från hotell, festande tills de kräks eller däckar kan måhända vara dekadent men det är en del av den så kallade "rock & roll lifestyle" som bandet anammar. Det finns en anledning till att de kallas för sleazerockers även om de själva inte gillar begreppet till fullo.
- Vi har fan blivit utslängda från alla hotell, säger Peter med både en ton av uppgivenhet och ett stänk av lyriskhet.
- Ja, faktiskt har det hänt på varenda hotell på den här turnén, säger Martin.
- Vi drar ju alltid med oss en massa folk och är det tio pers i ett litet hotellrum blir det automatiskt kaos. Vi för ett sånt jävla oväsen och polisen kommer och slänger ut oss, påpekar Peter.
- Så får vi sova utomhus, säger båda och garvar.

Rest in Sleaze är ett hyllningsarrangemang i Stockholm till forne sångaren David Hellman, mer känd under aliaset Dave Lepard. Davids mor Lisbeth instiftade kvällen för att göra något postitivt av det tragiska som ett självmord innebär. Olika band spelar och kan vinna ett stipendium att spela in en demoskiva för.
- Vi ställde upp och gjorde en kort spelning första året. De har hållt på i två år nu. Meningen är väl att det inte ska ha så mycket med oss att göra i fortsättningen, säger Martin.

Bandet har samma koncept som tidigare men det är givetvis en skillnad. Dave Lepard var den givna frontfiguren i dåvarande banduppställningen. När bandet valde den nya sångaren Olli så han hamnade lite i underläge.
- Jag är bandleader nu, något jag motvilligt tog på mig, säger Martin.
- Ja jag är så glad att jag slipper, säger Peter med en lättnads suck.

Bandet pratar mer om myten om sig själva än om den rent musikaliska biten i form av skivinspelning och skapandet av låtar. "Rock 'n Roll lifestyle" är det som står i centrum. De vill helt enkelt framstå som det skitiga rockbandet som festar och allmänt skiter i normen för hur man bör vara. Nya skivan The Unattractive Revolution släpptes i september 2007 med den nya sångaren i bandet.
-Det var upp och ner att spela in den nya skivan, säger Peter.
- I början var det skitkul men det drog ut på tiden. Så fort det blev tråkigt blev vi helt alkoholiserade, säger Martin och skrattar.

Nya materialet känns enligt de båda som en frisk fläkt att spela live då det gamla materialet är så uttjatat. Fast när publiken blir helt tokiga när gamla låtar liras blir även det gamla roligt igen. När den bästa låten på de två skivorna ska koras tror sig Martin och Peter vara överrens men det visar sig att smaken är som baken.
- Från Rest In Sleaze är det helt klart It's a Miracle, den sticker ju ut, säger Peter. På den nya tycker jag I Don't Care. För det är punk och tung hårdrock på samma gång och det är det enda jag behöver för att jag ska känna mig nöjd.
- Nja, fast jag tycker Riot [in everyone] är bäst. För den har allt som vi står för. Den har alla ingredienser som jag vill ha i en låt. På nya plattan tycker jag nog In The Raw är bäst, säger Martin bestämt.

Olli kutar fram och tillbaka över scen och visar en självsäkerhet som inte många kan åstadkomma med lila leopardtights på sig. Han rör sig likt Axl Rose och sparkar högt upp i luften.
- Jag värmer upp ordentligt innan spelningen. Sen går det bra men jag minns en gång då jag sparkade högt och fick sträckning i låret. Jag föll rakt ner och kunde inte röra mig, säger Olli.
Jag har faktiskt inte en enda tatuering, påpekar Olli när taueringar ska visas upp. Nej, inte en enda. Det har inget att göra med musikstilen utan vad som betyder något är ens inställning. En person kan gå upp på scen med samma klädsel som jag och vara en stor tönt. Det handlar om självförtroende. Tror man själv att man är bäst och vacker fungerar det. Vågar man och är stolt över sig själv kan man ta på sig precis vad som helst och lysa!

En ankommande Brasilienspelning vankas för bandet som har en ganska stor fanbase där. De märker av hur många fans som kontaktar dem via MySpace.
- De är helt hysteriska där borta. De kommer att käka upp oss, vi ska spela på något sketet ställe, säger Martin och tillägger. Vi kommer bli mördade.
- Men då får det bli så, för det ska göras, fastställer Peter och skrattar.

Crashdïet har nu ett helt gäng spelningar i ryggen så Brasilien borde inte vara ett hot. Om inte spelningen går som den i Köpenhamn när Peter fyllde år. Han försökte kombinera festandet med att jobba. Det gick sådär och det blev fyllekalas både i publiken och på scen. Det enda giget som inte har spelats in.
- Varje gig är ju skitroligt, det är bara allt runtomkring som är jobbigt med arrangemang och allt, påpekar Martin.
- Det är ju egentligen skit allting, men den timmen man får på scen är helt suverän, säger Peter och drömmer sig bort.
- Premiärgiget på den här turnén i oktober var jävligt coolt. Vi körde full scen-utstyrsel och hade rökmaskiner, säger Martin.
- Jag måste säga att Finlandsturnén var jävligt kul, jag älskar Finland. När vi var i Tavastia, Helsingfors, var det ett konstant glädjerus hela dagen. Då är man rätt nöjd med det här jobbet, säger Peter med ett stort leende.
 

Att vara på turné kan vara otroligt påfrestande med alla resor, spelningar, hotell- eller i deras fall kanske parkbänkar. Alkoholen finns också alltid där.
- Det är roligare att spela nykter, men under all dödtid runtomkring är det roligare att vara full. Så man får försöka hitta någon nivå där. Det är inte lätt, det är en ständig kamp på alla gigs, säger Peter.

Alla band och artister gör något speciellt innan de går på scen för ett uppträdande. För Crashdïet är det extrem stress som gäller, något som har blivit en form av ritual. Att ha sjukt mycket tid på sig för förberdelser hjälper aldrig. De hamnar ändå alltid i sista sekunden för att göra sig i ordning både klädesmässigt och mentalt.
- Det brukar bli så att shit, nu är det en halvtimme kvar till gig. Då blir vi helt vansinniga och undrar vad fan som hände, säger Martin. Nått gig var vi redo i god tid men då blev det inte bra enligt vår ljudtekniker. Så det är nog bra med en sån här "insane-rush".

Med visst rykte om att bli kallade för bullimi-band upplyser de om ytterligare en ritual. Peter säger att de brukar kräkas innan spelningen för att få känna sig smala på scen.
- Vi äter alltid för mycket innan spelningen för att det är så gott med följden att vi ser ut som ballonger och inser att det här går inte, säger Martin.

Men bullimi är det inte enligt Martin. En ren ritual är det som de båda tipsar andra artister om att pröva men varnar andra människor att det kan ju vara skadligt.
- Det känns kanon varje gång. Fy fan vad bra vi lirar om vi precis har spytt, säger Peter.
- Vi är ju artister så vi tar ingen skada, man är ju odödlig, försöker Peter intala sig själv lite skämtsamt.

Tyrol är knappt halvfullt när första förbandet för kvällen, Lillasyster, kliver ut på scen. Det känns lite konstigt eftersom stället är totalt utsålt. Var är allt folk?

Bandet river av min personliga favorit Kräkas och publiken börjar skrika "en gång till!" varpå Martin Westerstrand på sång säger:
- Hur menar ni med en gång till redan nu? Vi ska inte gå av nu alltså, eller ska vi det?
De får igång en viss allsång men jag störs av den återkommande rundgången och att ljudet inte är helt toppen. Kan det vara det berömda förbands-syndromet?
Nu Har Jag Fått Nog Av Dig följs av covern Umbrella. Jag tänker på en intervju där Martin sa att han inte kan ta ljusa toner. Nu märks det verkligen i de lugna partierna av Umbrella där tonen inte når upp till vad den borde. Den här spelningen hör till en av de sämre jag sett med Lillasyster. Jag vet att de kan bättre.

Crashdïet kör därefter igång sitt intro och det nu nästan fullsmockade Tyrol sjuder av jubel och applåder när bandet kliver upp på scen. Man känner hårsprayen hela vägen från publikhavet till scenen, men det funkar (otroligt nog). På sång har vi finska Olli Kusonen, alis H. Olliver Twisted. Han ger verkligen max på scen - iklädd tights gör han höga sparkar och har en scennärvaro som påminner om Axl Rose's.
-Tilt your mouths back like this. Come on, säger han och sprutar ut vatten över publiken längst fram och fortsätter. God Damn, another rainmaker. This is Falling Rain!

Jag erkänner att jag var skeptisk till bandet tidigare, men nu har jag kapitulerat fullständigt. Applåder till bandet som gör ett jävla hästjobb på scen.

Hardcore Superstar går på scen till ett stort jubel från publiken som nu fyllt Tyrol till bredden.

-Som ni vet är vi från Göteborg. Men vi tänkte att huvudstaden skulle visa att ni är just Huvudstaden, säger Jocke Berg och röjjer av Medicate Me.
- Min mamma tyckte att jag var väldigt gapig när jag var liten. Och jag vet att stockholmare är väldigt gapiga också, säger Jocke. Publiken älskar det.

- Här är en sång om Håkan Hellström, fortsätter han och kör igång Sophisticated Ladies.

Låt efter låt dras av i ett rasande tempo till en allt mer extatisk publik och allsångsfaktorn är maxad i Wild Boys. Publiken bara älskar Hardcore Superstar och jag kan inte annat än joina dem. Min första spelning med bandet blir svårtoppad.

Ammotrack som harvat på utan skivkontrakt sedan 2004 har nu signats av Gain/Sony BMG. Singeln Scream For Your Mother från kommande debutplattan ger en hint om att bandet blir en av stjärnorna på rockhimlen i vår.

Singelspåret har tillsammans med bra sång ett ös som får mig att undra vad bandet kommer att prestera i framtiden. Just Scream For Your Mother sätter sig inte i mitt nynna-dygnet-runt-centrum i hjärnan, men bandet är helt klart intressant nog för att hålla koll på framöver.