Ingen kan väl ha undgått synonymen med förseningar och osmidighet - SJ AB. Först kastar de av en 11-åring, sen en annan tjej (plus enligt tidnigarna många fler liknande händelser. Osmidiga jävlar SJ och personal utan empati eller vettigt tänk.

Artiklar och blogginlägg om det hela:

• Flickan slängdes av tåget
• Läsarnas egna historier om liknande händelser
• 11-åringen togs om hand av Gabrielle
• Twittrande av personal på SJ

Sen har vi recensionen av Takidas album, där recensenten har blivit polisanmäld.

Jag skiter fullständigt i själva tyckandet av Takidas musik, hurvida den är bra eller dålig. Det är inte intressant i sammanhanget, sen är dessutom en recensents åsikter alltid objektiva. Skitsamma vad någon tycker om ens favoritmusik, orka bli så arg som vissa kommenterar.

Nu är det ju inte det som irriterar mig. Det som verkligen irriterar mig är att de polisanmäler för kränkande uttalanden mot personer med downs syndrom. Och reaktioner om hot mot bandet.

"Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige."

Har ni hört någon med downs syndrom sjunga? Det låter inte vackert, hur gärna föräldrar till dessa skulle vilja att det var sanning, man älskar väl sitt barn oavsett sångröst antar jag. Jag förstår dock inte hur det är kränkande. Det är ju fakta... Så jävla mycket politiskt korrekta människor som ska ta illa vid sig, eller framför allt den stora skaran människor som säger "någon kan ta illa vid sig, säg inte så". Riksmongon hela bunten, oj - sa jag mongon? Fy fy!

Sen var det knappast recensenten själv som ville mörda bandet? Min direkta tolkning var att bandet mördar folk med deras musik... Hur ska man tolka det till ett hot?

Artiklar:
Recensionen av Takidas nya platta på Gaffa.se
Artikeln hos Expressen om polisanmälan

Nej fy fan, idioter finns det gott om :)

Det är den första kvällen i oktober då vi söker oss från den allt mer påträngande höstkylan in till varma Arenan i Stockholm. Ånge-baserade bandet, eller kanske vi ska säga fenomenet, Takida bjuder in till en kväll i rockens tecken. Med sig har de Stockholmsbandet Plan Three som ska värma upp publiken.

Plan Three gör verkligen sitt sitt jobb. De kämpar med att få igång publiken och underhåller med mellansnack där de bland annat berättar om Göteborgsspelningen de gjorde tillsammans med Takida. Konserten är underhållande och det är tempo från början till slut. Jacob gör onekligen ett bra jobb, men med handen på hjärtat var det inte särskilt imponerande. Rösten känns inte fullt så stark som vanligt. Fast det funkar tillsammans med basisten Peter Kjellins grövre mullrande backup-sektioner. Att ett för den stora publiken okänt band får sådan respons av publiken är fantastiskt. De blir till och med ljudligt inropade igen när de gått av scen för att lämna plats åt Takida.

Takida har under åren lärt sig inleda en konsert. Ett skynke med deras svartvita logga mot en röd botten täcker hela scenen. Pulserande stålkastarljus väl förenat med musikintrot övergår i en bakprojektion där skuggorna av bandmedlemmarna syns. Därefter släpps plötsligt skynket  till första inledande låten Halo och jublet är öronbedövande. Bandet som pressar ur sig ännu mer energi och breda leenden syns från scen. Takida har förbannat kul. Till Feeble Pride sjunger publiken med i låten. I pausen vänder sig Robert Pettersson till publiken.

- Vill ni veta en sak? (Publiken svarar med ett högt jaaa!) Ungefär så här mycket folk bor det i Ånge.

Takida är duktiga på att få med sig sin publik. på frågan om de finns några hårdrockare i publiken lyfter nästan taket på byggnaden. Evil Eye fräser igång och det blir ös både på scen och i publiken.

Första partiet på Jaded sjunger hela Arenan själva och alla tycks kunna låten utantill. Vilket naturligtvis uppskattas av bandet som är otroligt tighta med sin publik.

- Fan! Ni är så jävla bra!

Takida hinner inte ens gå av scen innan publiken skanderar "En gång till". De är inte mycket för konstpauser utan drar direkt upp på scenen igen tillsammans med violinmästarinnan Linda Lampenius och Patrik Frisk på piano. De kör otroligt mysiga balladen Curly Sue och Reason To Cry. Det blir återigen allsång på högsta nivå.

Innan avslutande Sanctuary säger bandet tack till publiken.
-Tack som fan för att ni finns. Ni hjälper oss att nå vår dröm.

Och med den här farten, stödet och framför allt kvalitén kommer de att kunna nå hur långt som helst.

De här låtarna spelades på konserten: